Anna Nhyins blog

Gud vad jag längtar efter sex. Jag vill inte ens tänka på vilket dåligt sexliv jag har haft det senaste året. Det senaste året, vad har varit så speciellt med det? Jo, jag har varit singel! I ett förhållande har man i alla fall någon som man kan tvinga till att tillfredställa en med jämna mellanrum. Fast ärligt talat har min "sporadiske älskare" varit den som gett mig mest njutning de senaste åren, och inte min pojkvän. Min (numera x-)pojkvän tycker att två människor som älskar varandra ska älska med varandra. Det ska vara speciellt, ja kanske nästan heligt, och vackert. Att få penetrera någon man älskar, eller bli penetrerad av någon man älskar. Man ska ha kontakt under akten och tänka på hur fint det hela är hela tiden.

Allt det där är en massa BS enligt min mening. Sex är delvis en egoistisk syssla. Visst, jag vill hetsa upp min sängpartner, eftersom att hans upphetsning ökar min. Jag vill göra allt för honom, få honom att kvida, njuta, för att det ökar min upphetsning! Jag vill känna så mycket fysiskt att jag efteråt inte minns detaljerna av vad som egentligen hände. Jag vill inte ha klara synminnen. Kåtheten, om den är tillräckligt stor, gör mitt minne till en enda underbar dimma. Det är inte "heligt" eller "rent" på minsta sätt. Det är kladdigt och svettigt och fysiskt och fullt av (ibland obehagliga) lukter och smaker. Precis sånt som inte spelar minsta roll just då eftersom att känslan är berusande. Med ett "nyktert" seende skulle det hela inte funka. Det skulle bli komiskt eller pinsamt eller kanske obehagligt.

När den riktigt stora känslan kommer, när kåtheten nästan spränger mig, då är den fysiska känslan mitt enda mål och min mening. Där och då kan jag inte hålla på att tänka på själslig kontakt med min sängpartner eller att detta är så vackert och speciellt. Själslig kontakt kanske är orsaken till att jag överhuvudtaget är i sängen med just den mannen, men i sängen, i sängen existerar en annan verklighet. Ibland måste man få vara helt egoistisk, andra gånger inte. Men sex i ett längre förhållande kan inte för evigt bygga på att man "kopplar själsligt". Nej, låt sexet vara fysiskt och försök inte göra det till någonting det inte är. Ta det i för- eller eftersnacket, om det känns nödvändigt.

I mitt liv har jag varit varaktigt attraherad av få män. Jag har haft betydligt fler. De män jag träffar som jag är fysiskt attraherade av är jag attraherade av vad som än händer, vad de än gör, hur de än ser ut, nästan hur lång tid det än går. Jag har ett litet galleri av män ( i mitt huvud och mitt hjärta) som jag för alltid kommer att ömma för. Jag minns deras lukt, deras smak, deras tyngd.

Problemet är att jag möter väldigt få män som jag är fysiskt attraherad av, men jag har lätt för att bli förtjust i män, i deras leenden, i deras sätt att titta på mig, i idén om att vi ska vandra tillsammans i höstregnet. Jag föreställer mig sällan att jag måste klä av honom och titta på hans magra små knäskålar i ljuset från min sovrumslampa. Jag vill helst inte föreställa mig det. Jag tror att tanken skulle äckla mig. I stället bedövar jag mig själv med intellektuella samtal, intressemätningar och samtal om livet. Jag bedövar min gryende oro med tankar på hur intressant han är som person, hur mycket vi har gemensamt och hur bra han skulle passa i min bekantskapskrets.

Det går ett tag. Jag kan till och med kyssas och känna hur det pirrar. Sex går bra ibland, ett litet tag. Jag är ofta rusig av tanken på att jag ligger i sängen med en så fantastisk man, med en så intressant medmänniska, att jag sopar undan tvivlen ett tag. Och förresten är ju sex aldrig bra i början med en ny person, eller hur! Det vet ju alla. Ett bra sexliv kan man faktiskt behöva jobba på. Och om vi har det så bra i övrigt, vi har ju intressanta diskussioner om politik och kultur och vi njuter av precis samma söndagslathet, vi har samma idéer om att skaffa familj och mina vänner älskar honom! Jag attraheras av hans kamerastativ, hans halsduk och hans telefonröst. Klart sexlivet går att jobba på!

Bull shit! Det går inte. En gång fysiskt attraherad, alltid fysiskt attraherad. En gång inte fysiskt attraherad, aldrig fysiskt attraherad! Så lyder mitt manifest. Jag vet att det är sant, jag vet att det är sant!! Jag måste sluta lura mig själv, jag sårar honom, jag sårar min omgivning, jag sårar mina egna drömmar. Nej, det går inte. Jag vet att jag kommer att tröttna, jag kommer att slå hans värld i spillror om jag inleder detta, jag kommer än en gång känna att jag står i spillrorna av ännu ett misslyckat förhållande och undra varför jag aldrig kan få till det rätt.

Men ändå, nu en ny. Hans leende. Jag vet vilken typ han är. Han är den typen som inte håller i längden. Vill inte ens tänka på hans knäskålar. Men hans kamerastativ... och hans halsduk. Och sättet han tittar på mig...